De skotska whiskyregionerna
Skotsk whisky delas in i fem olika regioner, dessa definieras enligt lag i Scotch Whisky Regulations som två skyddade lokaliteter i form av Campbeltown och Islay, samt tre skyddade regioner i form av Highland, Lowland och Speyside. Många, inklusive Systembolaget, anger även en sjätte region i form av Islands, men öarna runt Skottland är formellt en del av Highlands.
Varför finns regionerna?
Grunden till uppdelningen kommer ursprungligen av att man infört olika skattelagar i Skottland vid olika tillfällen. 1784 infördes The Wash Act som ett sätt att harmonisera alla olika skatteregler för alkoholtillverkning i England och Skottland och man började enhetligt beskatta baserat på mängden mäsk som tillverkades. Skottland delades för första gången in i två regioner, Lowlands och Highlands, där whisky från Highlands, som låg längre bort från England, belades med lägre skatt samtidigt som de fick vissa begränsningar i hur man fick destillera. Tanken var att fler destillerier därmed skulle bli lagliga och betala skatten. Redan två år senare justerades lagen, något som gjordes ett antal gånger innan man slutligen införde samma regler och skatter i hela Skottland 1816.
Highlands
Enligt Wash Act fick destillerier i Highlands en lägre skatt kopplat till att man begränsade storleken på pannorna, och bara tillät en panna per destilleri, samt att man inte fick sälja sin whisky utanför Highlands. Man använde nästan bara mältat korn vid tillverkningen, vilket gör att man generellt producerade en bättre whisky än i Lowlands. Eftersom regionen täcker större delen av Skottland har det alltid gjorts väldigt varierad whisky baserat på lokala förutsättningar.
Lowlands
När Wash Act ändrades 1786 tog man bort skatten på mäsken i Lowlands och införde i stället en skatt baserat på produktionskapacitet. Staten gjorde beräkningen att man kunde destillera en panna whisky om dagen, men genom att bygga låga och breda pannor kunde man i Lowlands göra många fler destilleringar. Den snabba produktionen påverkade dock kvaliteten och whiskyn fick snart dåligt rykte. Eftersom man även beskattade mältat korn var det vanligt att man använde så lite som 1/3 mältat korn kompletterat med omältat korn och vete, vilket naturligtvis också påverkade kvaliteten på whiskyn.
Islay och Cambpeltown
I bägge dessa områden fanns gott om destillerier som skapade distinkta typer av whisky. På Islay skapades riktigt rökig whisky och i Campbeltown gällde en kraftfull, lite oljig, stil på whiskyn. Under senare hälften av 1800-talet blomstrade blendingen av whisky vilket skapade ett ökande behov av att kategorisera whiskyn. Highlands (eller ”North country”), Lowlands, Islay och Campbeltown blev därmed även benämningarna på olika typer av whisky och destillerier i främst Highlands började ändra sin whisky för att passa mer in på hur den ”borde” smaka.
Speyside
Speyside är en del av Highlands. Glenlivet blev under 1800-talet likvärdigt med whisky från området vid floden Spey och så mycket som 28 andra destillerier använde suffixet ”-Glenlivet” som ett sätt att identifiera sig med regionen. Under första halvan av 1900-talet började fler och fler i stället börja benämna sig som Speyside whisky.
Classic Malts of Scotland och Scotch Whisky Act
Det var United Distillers & Vintners, numera en del av Diageo, som lyfte fram regionerna som koncept i modern tid, när de 1988 introducerade sin serie Classic Malts of Scotland. Serien bestod av Glenkinchie (Lowlands), Cragganmore (Speyside), Lagavulin (Islay) och Dalwhinnie (Highlands), samt två bonusdestillerier i form av Oban (West Highlands) och Talisker (Isle of Skye). Som synes saknades Campbeltown i uppställningen. Whiskyskribenterna hakade på och Michael Jackson’s ”Malt Whisky Companion” från 1989 inkluderade en del om ”Classic regions” där även Campbeltown fanns med.
Det var först 2009 som regionerna blev formellt definierade, när Scotch Whisky Act definierade regionerna som skyddade geografiska områden inom EU-lagstiftningen.
Hur skiljer sig whisky från de olika regionerna
De traditionella smakdifferenserna mellan regionerna berodde på de förutsättningar man hade utifrån råvaror och skatteregler. Det var störst variation på whiskyn från Highlands där man kunde hitta både kraftfullare och lättare whisky, samt en hel del rök från destillerier på platser där skattmasen hade svårt att ta sig (framför allt på ”Islands”). Man beskrev gärna whiskyn som maltigare, främst då i jämförelse med whiskyn från Lowlands. Under blendingeran på slutet av 1800-talet gick många destillerier mot en lite lättare typ av whisky.
I Lowlands skapades generellt en lättare whisky och ofta grainwhisky eftersom man ville undkomma skatten på malt. I Speyside är det, som nämnt, Glenlivet som varit modellen för whiskyn, med en ganska elegant och fruktig whisky, dessutom med relativt stor användning av sherryfat för lagringen.
Islay, och även öarna västerut i Highlands (”Islands”) är mest känt för rökigheten i whiskyn. Den kommer sig av att man eldade med lokal torv när man torkade malten, samt att man oftast fick lång förvarning om skattmasen var på väg att besöka då destillerierna låg otillgängligt till från fastlandet.
Traditionell whisky från Campbeltown är oftast ganska kraftig, smakrik och lite oljig, förmodligen kopplat till det lokala klimatet och de lokala tillgångarna på spannmål och torv.
Numera går det att göra valfri typ av whisky på valfri plats i Skottland, det är inte helt ovanligt att destillerier i Speyside använder malt från Islay för att göra rökig whisky. Idag är det mer en fråga om vilken typ av whisky man vill göra, snarare än att det finns lokala förutsättningar från geografi och skattesatser.